Transportproblematik

Det är per skalle som räknas

Kollektivtrafik är bättre än bil, och järnväg är bättre än buss. Vad beror det på? En buss kan tjänstgöra i snitt kanske 16 timmar per dygn. En bil som används till jobbpendling är i drift kanske i snitt en timme per dygn. Under de övriga 23 timmarna står den någonstans och gör ingen eller ännu mindre nytta. Medan bilen står stilla, tom och låst, kör bussen fram och tillbaka, och transporterar folk. Mycket folk. Alla hundratals eller tusentals resenärer som transporteras under en dag delar en enda samma buss, istället för att ha en bil var. Trots att bussen är större, blir det i slutändan mycket mindre metall som går åt per skalle. Samma gäller för energi, och bussen vinner även i det oturliga fallet då den går på fossilt.

Det här med att byta energisystem

Det hjälper inte att byta drivmedlet eller energisystem i en bil mot ett annat för att göra en bil miljövänlig. Det finns inga miljövänliga bilar. Elbilen är visserligen fri från CO₂-utsläpp under körningen, den kan teoretiskt göras CO₂-fri under produktionen (fastän inga sådana elbilar finns att köpa i nuläget), men det finns inte tillräckligt med metall för 10'000'000'000 elbilar. Mängden metall som behövs för en elbil är i stort sett given av bilens storlek, och kan inte nämnvärt minskas genom "tekniska förbättringar". Det finns ett inherent samband mellan bilismen och gruvnäringen. Utan slut på bilismen kan det inte bli slut på gruvor. Det går inte att bygga en bil från metall som ännu inte har grävts fram i någon gruva någonstans i världen. En bil som går på biodrivmedel är visserligen CO₂-neutral under körningen, men tillgången på biobränsle är begränsad, och kan inte skalas upp hur mycket som helst. Det finns inte inte tillräckligt med biobränsle för 10'000'000'000 bilar. Industriella processer för att tillverka biobränsle finns, de fungerar utmärkt, och kan teoretiskt skalas upp. Men de kräver biomassa, och tillgång på den är begränsad. Biomassa kommer från jordbruk och skogsbruk, som i sin tur kräver yta. Det finns inte oändligt mycket biomassa att hämta. Därför borde den begränsade mängden material och energi användas på det sätt som gör mest nytta. Och detta är järnväg, bussar och passagerarfartyg, inte bilar.

Mer av allt

Under de senaste 50 åren har bilar både blivit större och tyngre, och deras användning har ökat, på bekostnad av kollektivtrafiken, gång, cykel och annat motorfri trafik, liksom på bekostnad av närheten. Med varje ny bil som en familj eller individ köper ökar både dess storlek och användningsområde. Medan den första användes främst för utflykter, är den andra till också för jobbpendlingen, och någon gång tillkommer vardagliga inköp. Större bilar kräver större parkerinsrutor och bredare körfält, och fler bilar kräver fler körfält och fler parkeringsrutor. Det finns listor med "praktiska miljötips för alla", och sådana brukar lista miljöåtgärden "köp en ny bil" längst uppe. Självklart kommer den nya bilen vara påtagligt större, tyngre, lyxigare, och användas oftare, vilket mer än förstör de förväntade miljövinsterna genom (i praktiken minimalt) bättre avgasrening eller (i praktiken minimalt) högre motorverkningsgrad. Plus den nya bilen förbrukar material vid tillverkning, och den gamla skrotas oftast inte ens, utan säljs för några kronor till någon fattig stackare med körkort.

Bilen är helt självförsörjande ... eller inte

Det som på på danska och svenska kallas "bil" heter i många andra språk "automobil". Ordet kommer från latin, auto = själv och mobil = rörlig. Men är bilen så självgående och självförsörjande som dess förespråkare hävdar, liksom ordet "automobil" antyder? För att bilen ska gå, krävs det bland annat aggressionskrig och erövring av oljefält och mineraler, oljeborrningar eller annan utvinning (jättejobbigt flera kilometer under havsytan, medelst hydraulisk spräckning AKA fracking, från oljesand, etc), oljetransport med gigantiska men sårbara tankfartyg som då och då förliser, eller rörledningar och pumpar, raffinaderiet, mackar utplacerade utmed vägar, vägar och motorvägar, med breda ofta dubbla broar och grova ofta dubbla tunnlar, bygge och sedan ständigt underhåll av dessa, skotting, bygge och underhåll av parkeringsplatser som tar upp gigantiska ytor där sedan ingen annan aktivitet är möjig, trafikpolisen, assistanskåren, brandkåren, och akutvård för bilister som missköter sig eller har otur, akutvård och nödslaktningstjänster för andra trafikanter och djur som blir påkörda av en bil, mindre akut men fortfarande dyr vård för de som drabbas av hälsoskador pga buller, sot, marknära ozon, blyhaltig avgas, kolmonoxid och andra skadliga ämnen, vård och "klimatanpassning" för vår planet, tillverkning av bilar i hundratals steg i fabriker fördelade över hela världen och transport av delar och material emellan, reklam för dessa, försäljning, service, däckbyten, och till slut återvinning, skyltning och trafikljus, vägtrafikinfo på radio, trafikskola för vuxna som vill ta körkort, liksom trafiklektioner anpassade för barn som inte kan köra bil eller ta körkort, med ändå förväntas bry sig mycket om bilarna, och nu också en karttjänst tillhandahållen av monopolisten utan vilken knappast någon bilist längre har en chans att hitta rätt.

Frihet och beroende

Reklam för bilar har sedan decennier syftat på frihet och skydd. Köp bilen, då är du fri. Köp bilen, där inne är dina barn säkra. Medan en köper bilen och själv blir mer "fri", blir alla övriga mindre fria. Medan en sätter sina barn i bilen och skjutsar de säkert till skolan, blir alla övriga barn mindre säkra. I slutändan skjutsar alla föräldrar sina bark till skolan, för att skydda dessa för vägtrafikens faror. Och denna vägtrafik utgörs till en stor del av andra föräldrar, som också skjutsar alla föräldrar sina bark till skolan, för att skydda dessa för vägtrafikens faror. Den avsedda säkerhetsvinsten blir en förödande självuppfyllande profetia. Barn måste skjutsas med bil för att skydda dessa från bilar.

Jordens Vänner har under en lång tid kampanjat mot bilberoende, mot försämringar i kollektivtrafiken och mot nermontering av järnvägen i Sverige och annanstans.